Foto: Frida Edlund
Sara Parkman är folkmusiker, konstnär och aktivist. Hon är utbildad vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm på folkmusikinstitutitionen, vid Malungs Folkhögskola och vid Musikkonservatoriet i Falun.
Hon har arbetat med artister som bland andra Silvana Imam, Fever Ray och Seinabo Sey. Hon har skapat musikradio till Sveriges Radio, kulat på Moderna Muséet, varit spelman på bland annat Sápmi Pride, Bingsjöstämman, Cinema Queer och Dramaten. 2010 var hon med och startade nätverket Folkmusiker Mot Rasism och har spelat fiol och druckit kaffe vid allehanda köksbord runt om i hela landet.
Under hösten 2016 så har Sara släppt det kritikerrosade debutalbumet ”Sara Parkmans skog” samt är ute på turné med Riksteatern i föreställningen ”Fäboland” där Sara skrivit manus och tillsammans med Samantha Ohlanders och Hampus Norén skrivit musiken samt står på scen. Föreställningen spelar för fulla hus runt om i hela Sverige och har bland annat lyfts fram som en av Expressens höjdpunkter under scenkonsthösten. Till 2017 är Sara aktuell med ett album tillsammans med Samantha Ohlanders – Matriarkerna- en skiva där bland andra Lena Willemark, Ellika Frisell och Agneta Stolpe medverkar.
Som konstnär verkar Sara Parkman genom musik och berättelser och skapar en ljudsatt värld där andra saker spelar roll. Där människor sitter på bergstoppar med sten i skon, kliande tröjor och bryggkaffe med ögonen låsta vid en magisk utsikt. Hon skapar en plats där känslorna får sträcka ut sig, sätta sig tillrätta och dra djupa friska andetag för första gången på länge. Grunden står stadigt lutad mot antinationalistiska och feministiska principer och utifrån det får hennes musik fritt spelrum det blir ett lapptäcke av traditioner, ångestvrål, vildvuxen mörkgrön skog, utsikt över havet, skörhet, singoallakex, fäbodrömmar, ömhetsbetygelser och chips vid skogsvägen, smulor innanför kragen. Det ska skava lite, det ska klia lite och det ska bränna när skiten går ner. Hela poängen är att det lilla livet ska kännas. Det ska kännas ordentligt.
Musik är inte någonting som hela tiden ska presenteras och levereras. Att spela folkmusik är inte synonymt med att stå på scen och visa upp, istället är musiken att betrakta som någonting som skapas i möten mellan människor. Det är någonting vi skapar och upplever tillsammans, oavsett om vi sjunger i en röd volvo som susar fram över knastiga grusvägar eller om vi sjunger på stora scener, sammetsgardiner och en förväntansfull publik. Det spelar ingen roll, och Saras folkmusik är en handling, en röst som känns i magen, ett skavsår och en aktion.